18.
En, enligt många, väldigt viktig ålder. Två helt vanliga siffror i mitt huvud. Jag förstår inte den stora grejen med att fylla 18. Det är en ålder, en siffra för att göda människans kontrollbehov. Ett behov av att veta och hålla koll på allt.

Att fylla 18 innebär att jag kan springa bort till kiosken och köpa cigg, för at sedan kunna langa cancer till min omgivning. Ett enkelt sätt att döda någon på, men ändå komma undan med.

När du ändå står där i kiosken kommer du kanske på att det är helg, då kan du ju lägga ner ett 6-pack lättöl och några cider. Ni ska ju festa, och du kan ju inte dricka för att smaken attraherar dina smaklökar. Nejdå, du ska dricka dricka och dricka, för att försöka klämma ur varenda liten jävla alkoholhalt som du kan tänkas hitta i en 2.25:a.

Men för mej betyder det inget att fylla 18. Jag röker inte längre och mitt mål i livet är inte direkt att dricka mej så full på helgerna att jag inte kommer ihåg ett skit. Jag behöver inte supa mej till neandertalare för att ha kul.

Att fylla 18 innebär att få presenter. Det är det man ser fram emot med att fylla år. Vad är det annars? Det är knappast någon större glädje att ändra på de siffror som står för ens ålder. Men om man inte längre önskar sig den där My Little Pony-ponnyn, eller en egen stereo på rummet, vad betyder det då att fylla år?

När kompisar frågar vad jag önskar mej svarar jag "ingenting, du behöver inte köpa något", och att jag hellre vill umgås med dem. Tid är pengar och jag vill hellre att dom lägger sina pengar på det.

Till sist, det allra viktigaste. Folk slänger det ur sig till höger och vänster. "Att fylla 18 betyder att man får bestämma över sig själv". Men det är ett av de sämsta skämt jag någonsing hört.

Jag bestämmer lika mycket över mej själv ikväll, som jag gör imorgonbitti. Mina föräldrars planer går fortfarande i första hand. När de planerar in något i sin prydliga kalender går det före ens egna, sedan länge, planerade planer.

Så när folk konstant surrar runt med sina frågor om "Hur känns det att fylla 18 nudå?", svarar jag "Det känns ingenting".