Igår var vi förresten och tittade på roståget och det var så fantastiskt mycket kärlek på Oslos gator. Hade konstant gåshud i lite drygt två timmar nere vid Rådhuset och sen gick vi till torget som ligger strax nedanför regeringsbyggnaden för att lägga våra rosor. Att stå där med en ros i handen, och kolla på regeringsbyggnaden som är helt avspärrad och orörd var känslosamt. Fint, men samtidigt så tragiskt.

Just därför är jag lite skev idag. Känner en enorm kärlek till Oslo och Norge, men samtidigt är livrädd dygnet runt. Jag har sovit knappt 7 timmar sen jag kom upp hit i söndagskväll och är bokstavligt talat helt slut. Men så fort jag stänger av datorn, släcker lampan och går och lägger mig så är jag klarvaken. Vrider mig i sängen, kallsvettas och tänker. Tänker, tänker och tänker. Det är svårt att förstå, även när man sett bevisen på att det faktiskt har hänt.

Om en man ensam kan känna så mycket hat, tänk då så mycket kärlek vi andra kan känna tillsammans.