Så var det mary som lovade sig själv och sin mamma(så hon slapp oroa sig och skulle kunna sova gott om nätterna) en lugn helg här i huset. Så blev det inte. Därför kom jag precis hem från att ha suttit fast på ett tyskt sjukhus i 3 timmar. SWEET.
Katelynn drack lite för många shots med tanke på sin 'diet' som Karoline kallade det(Katelynn har bulimi), och därmed blev hon så packad att vi fick släpa henne mot ubahn. Halvvägs träffar vi på farbror blå som tror att bruden är hög som ett hus och bestämmer sig för att en ambulance är det bästa alternativet. Jag var den enda med mobiltelefon så jag fick snällt offra mig och åka med till Marienkrankenhaus(haha). Hängde där i några timmar, lärde mig tyska sjukhusord och dessutom fixade jag dagens goda gärning genom att langa en painkiller till en full gubbe som senare somnade så fint på golvet.

Var tvungen att gå igenom en av de mörkaste ghettostreetsen ever för att komma till ubahn sen, har nog seriöst aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var under der tio minutrarna. Aldrig mer, inte ens med sällskap.
Gå på en gata i ett område, du har inte en blekaste aning om vart du eller ubahn är, endast var tredje gatlampa blinkar till lite ibland och ha namnet marie olofsson w/o being scared. I'll tell you - not working at all.

Nu ska jag iallafall sova. Klockan är alldeles för mycket för att det ens skulle kunna vara en 'lugn' natt.
Förlåt mamma, ikväll ska jag stanna hemma, promise.